Av Ulla Lovén

Häradena – eller hundare, som de till att börja med kallades i Mälarlandskapen – är vår äldsta kända områdesindelning. Språkforskarna anger 1000-talet som den absolut senaste tidpunkten för indelning i härad och hundare. Men den tidigast möjliga tidpunkten måste vara vid uppkomsten av fast boende på jordbruk, vilket upp till och med Mälardalen kan ha skett med början på 200-talet enligt vår tidräkning.

Efter hand togs de stora ödemarkerna och ödeskogarna gemensamt i anspråk av häradsborna. Dessa allmänningar behövdes runtomkring bosättningarna och byarna för allt det man inte kunde göra hemmavid – samla löv och bränsle, låta djuren beta, slå myrgräs till vinterfoder, avverka timmer, jaga, fiska, i viss mån svedja och odla. Som häradsbor räknades de som ägde jord – från småbönder till stormän. De icke jordägande, löskefolket, sågs inte som häradsbor. Häradsallmänningarna omgärdades under lång tid av mycket få regler.
 

1700-talet: hård kontroll

År 1734 ersattes Magnus Erikssons landslag med en ny riksomfattande lag. I samband med denna utfärdades en skogsordning, som präglades av idén om det allmännas bästa, reglerad av staten. För allmänningarnas intressenter, som de nu kallades, blev friheten ytterligare drastiskt begränsad. Avverkningen för husbehov, exempelvis, skulle hårt kontrolleras. Den måste passera inte mindre än fyra instanser: häradsting, häradsrätt, landshövding och skogsstatstjänsteman. Dessa och andra bestämmelser praktiserades med tiden allt strängare. 1793 och 1805 års skogsordningar bekräftade den nya ordningen.


1800-talet: en ny syn på nationalekonomin

Trots den alltmer detaljerade lagstiftningen lämnade skogarna ringa avkastning och var ständigt utsatta för åverkan och bränder. Bönderna var missnöjda och motarbetade lagarna.
Samtidigt började en ny syn på nationalekonomin göra sig gällande. Adam Smiths liberala teorier spreds i Europa. Vid 1817–1818 års riksdag hemställde ständerna att alla kronans disponibla skogar och allmänningar, med några undantag, skulle försäljas på öppen auktion till högstbjudande. Ett ytterst radikalt förslag med tanke på skogspolitiken under 1600- och 1700-talen, men i takt med tiden.

Remissinstanserna hade vitt skilda åsikter om vem som egentligen var rättmätig ägare till häradsallmänningarna, häradsborna eller staten. År 1823 föredrogs ärendet för kungen, Karl XIV Johan, av Magnus Danckwardt – en orädd, liberal ämbetsman som spelat stor roll för svenska jordrättsliga förhållanden. Hans uppfattning var att kronan inte ägde allmänningarna och således inte kunde sälja dem, ”…men att, med K.M:ts och rikets ständers bifall, de kunna, med de villkor och efter de grunder, som funnos billiga och lämpliga, till intressenternas disposition under full äganderätt upplåtas.”

I Danckwardts utkast till proposition (förslag från regeringen till riksdagen) ingick att allmänningarna inte bara skulle återgå i intressenternas ägo, utan också, som en följd av detta, kunna delas upp mellan dem. Förslaget gillades av kungen och beslutades år 1823 av riksdagen med några få ändringar.


Bra att äga men ej att dela

En av de många som var kritiska mot de nya riktlinjerna var Israel Adolf Ström, sedermera af Ström, ”den svenska skogshushållningens fader”. Ur hushållningssynpunkt trodde han inte på delning.

Det visade sig att han fick rätt. Den pågående uppdelningen fick klart underkänt under en livlig diskussion vid det andra allmänna svenska lantbruksmötet i Stockholm 1847. De större lotterna hade blivit vårdade och bibehållna. ”De mindre lottägarna hafva deremot genast rubb och stubb afverkat sina andelar, och de hafva varit nödgade dertill, ty annars har skogen i alla fall sköflats; och man må sålunda icke undra på att ägarne skyndat sig att heldre sjelfva af skogen skaffa sig någon – om ock endast obetydlig – vinst, än låta den stjälas från sig” (Johan Arrhenius). Delningen upphörde senare, men fram till år 1870 hade cirka 62 000 hektar allmänningsmark på detta sätt gått till spillo. 102 000 hektar rena häradsallmänningar fanns då kvar.

År 1855 lade en kommitté, tillsatt av kung Oscar I, fram ett förslag om en förbättrad skogshushållning. Fler tjänstemän behövdes i skogarna, en skogsstyrelse skulle inrättas. I betänkandet ifrågasattes åter häradenas ägande av allmänningarna. Men den nya Skogsstyrelsen, som började sitt arbete 1859, fick till uppgift att omarbeta förslaget. Bl a ansåg Kungl Maj:t att delägarnas (obs språkbruket) förvaltning visat goda resultat, och skrev vidare: häradsallmänningarna, där menigheterna så önska, skola stå under vård och förvaltning av delägarna eller deras ombud, men under skogsstyrelsens kontroll och tillsyn.

Samma anda och språkbruk präglar den skogsordning som antogs år 1866. Om häradsallmänningarna sägs bland annat att de inte längre skulle kunna delas och att de hade rätt att gemensamt överta både bevakning och skötsel.

1932: den första häradsallmänningslagen

Sydsvenska Skogsvårdskommitténs lagförslag genomfördes aldrig. Det nybildade Häradsallmänningsförbundet engagerade rättshistorikern Åke Holmbäck för att närmare utreda frågan om äganderätten. Hans omfattande utredning, Frågan om äganderätten till häradsallmänningarna från 1800-talets början till nutiden, blev klar 1929 och överlämnades då till Jordbruksdepartementet. Den bidrog starkt till att den första särskilda lagen om häradsallmänningar kom till den 13 maj 1932. Enligt denna inte kunde utan skulle häradsallmänningarnas förvaltning övertas av delägarna och utövas av deras styrelser.

År 1952 antogs nu gällande lag om häradsallmänningarna, häradsallmänningslagen. Den är i princip endast en modernare version av 1932 års lag. I dess §2 står:

Häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter inom häradet vilka äro satta i mantal
eller med vilka, enligt vad i fastighetsbildning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i
allmänningen.
Med härader förstås här det område, som häradet omfattar enligt den av ålder gällande
häradsindelningen.

Utredning lades ner

Dock skulle häradsallmänningarnas självständighet ännu en gång ifrågasättas. År 1979 tillsatte regeringen en enmansutredning för att undersöka möjligheterna att i framtiden använda häradsallmänningarnas medel så att de skulle komma hela bygden tillgodo, till exempel för att främja jordbruket. Dessa tankegångar påminner om dem som präglade 1700-talets lagstiftning. I utredningen skulle också lagen från 1952 granskas, inte minst dess bestämmelser om allmänningarnas förvaltning och ”förmånstagarkrets”.

Utredningen inleddes i början av 1980. I dess referensgrupp ingick bland andra Häradsallmänningsförbundets dåvarande sekreterare Vilhelm Jakonantti. Han och förbundet lade ner ett mycket stort arbete på att påverka utredningens förlopp och den lades så småningom ner.

Denna historik är ett sammandrag ur skriften Från medeltida kulturarv till modern samverkan. Skriften, som omfattar 72 sidor, kan beställas från Sveriges Häradsallmänningsförbund. Den är rikt illustrerad och innehåller förutom historiken även en lista över förbundets samtliga ordförande och sekreterare, en förteckning och karta över landets alla häradsallmänningar, lagen om häradsallmänningar 1952:166, samt skogsvårdslagen 1979:429 i illustrerad kortversion. Skriften är ett särtryck ur boken Norunda häradsallmänning under 140 år av Ulla Lovén. Denna utkom, liksom särskriften, år 2003 och kan beställas hos Norunda häradsallmännings kassör Agneta Borgenstierna, tel 018-37 00 02, för 200 kronor plus porto.

Henrik Lovén: Häradsallmänningarnas uppkomst och vidare öden intill början av 19:de seklet. 16 sidor. Fortsättning om häradsallmänningarnas historia under 1800-talet och fram till 1932 års lag. 35 sidor. Maskinskrivna manus till föreläsningar under 1970- och 80-talen. Dessa texter var utgångspunkten för arbetet med boken Norunda häradsallmänning under 140 år inklusive historiken över Sveriges häradsallmänningar. (Sätuna, Björklinge).

K G Rosendal: Häradsallmänningar – ett arv från hedenhös. Uppsats i Skogshistorisk Tidskrift 1998:8 sid 83-98.

Åke Holmbäck: Frågan om äganderätten till häradsallmänningarna från 1800-talets början till nutiden. Särtryck ur Svenska Skogsvårdsföreningens tidskrift 1930, häfte 1, sid 41-194.

Berättelse öfver förhandlingar vid det andra allmänna Svenska landtbruksmötet i Stockholm 1847, afgifven av J Arrhenius, mötets sekreterare. Punkt 61: Har den verkställda delningen av allmänningarne medfört nytta eller skada? Sid 336-343. Bokhandlare J C Hedbom, Stockholm 1848.

Sveriges häradsallmänningar. En skoglig, ekonomisk, administrativ och rättslig utredning, verkställd på uppdrag av allmänningsdelägare. Författad av J A Amilon i samarbete med utredningskommittén. Centraltryckeriet, Stockholm 1918.

Åke Joachimsson: Häradsallmänningshistoria. Ett föredrag vid Häradsallmänningfsförbundets årsmöte 1957. Skogen, organ för Svenska Skogsvårdsföreningen, 1957:8, sid 275.


2002-01-20